KONSTEN SOM MEDEL
Jag tror att konstens viktigaste uppgift är att spegla människan och hennes verklighet. Det är ett sätt för mig att skapa min egen spegel, mitt sätt att gå ut ur mig själv och bli betraktare. Utan ett du finns inget jag. Konstnär och konstpublik kan vara varandras du och jag i växelverkan.
Den konst som berör mig är ofta den som visar något jag anar men ännu inte är helt klar över, konst som bär tydliga spår av mänskligt liv eller som låter mig ana en dold verklighet, tecken för en annan dimension, mitt i vardagen.
Konsten är för mig alltid ett medel, aldrig ett mål. De undersökande processerna, öppnar mina ögon både för den yttre och inre verkligheten. Jag blir seende! Ibland är upplevelsen i sig provokativ men det är bara genom att våga se och bottna i mig själv, hur obekvämt det än är, som jag får mod att leva ”levande.”
Jag återvänder ofta till det rena tecknandet. För mig är det ett sätt att bli absolut närvarande i nuet och uppleva den lilla smula av kontroll som man kan känna när man varken sneglar mot igår eller imorgon.
Jag arbetar också med installationskonst, digitala tekniker, fotopolymergravyr och
koppargrafik.
Jag refererar oftast till min upplevda verklighet, till naturen snarare än kulturen, men är samtidigt intresserad
av verklighetsuppfattningar i sig. I mina processer förhåller jag mig till den tankemodell jag valt för mitt liv.
Den är inte statisk utan formas hela tiden av nya erfarenheter. Genomgående är ändå ett starkt förhållande
till natur och naturvetenskap samt i kontrast till detta en djup metafysisk upplevelse av verkligheten. I samtal med min upplevda verklighet, via material, teknik och text, växer kommunicerbar förståelse möjlig att dela med andra människor. Texten, det skrivna ordet, är lika viktigt för mig som mina bilder och mina andra gestaltningar.
Att skriva är en integrerad del av mitt arbete och jag berättar gärna om det jag gör.
Mina undersökningar sker mer vertikalt än horisontalt.
I min verksamhet som pedagog sker den horisontala dialogen och jag vill gärna i Beuys anda se den som ett slags social skulptur.